Sitter och bläddrar i Jessica Cederberg-Wodmars bok ”Hyfsat hållbar” och gillar verkligen hennes inställning till hållbarhetsfrågor. Det blir ofta väldigt prestationsinriktat när man pratar om hållbarhet, något jag varit inne på i tidigare blogginlägg – att allt måste vara helt rätt och helt perfekt innan man vågar säga något om det. Det är lite synd när det blir så, tycker jag. Det hämmar mer än det uppmuntrar. Och uppmuntran är det vi behöver i det här sammanhanget! Höra hur andra gör, få inspiration och pepp.

Det är ungefär som med träning och när en del skriver i sociala medier att de sprungit si eller så långt, kört ett svettigt pass på utegymmet eller lägger ut en bild på displayen på gymmets löpband. En del blir provocerade av det (kanske för att de har dåligt samvete, vad vet jag?), medan jag väljer att se det som inspiration – kan de, så kan jag liksom. I Jessicas bok är grejen att acceptera att hyfsat hållbart är hållbart nog, för väldigt lite är egentligen hållbart till 100 procent. Det finns alltid något som kan göras lite bättre, lite energisnålare eller som inte uppfyller precis alla de krav som samhället, chefen, medarbetarna eller konsumenterna ställer. Detsamma gäller träning och motion – man kan alltid sträva efter att springa lite längre eller lyfta lite tyngre i bänkpress. Särskilt i dessa tider översköljs vi av tips och råd för hur man kommer i ”strandform” inför sommaren.

Men alla steg på vägen är bra, vare sig det gäller att lufsa ett långsamt varv på elljusspåret eller börja källsortera plastförpackningar. Någonstans måste man ju börja. Och om jag vågar erkänna att jag ”bara” sprungit 1,5 km (och inte en hel mil) så kanske någon annan tänker att de nog också orkar springa 1,5 km. Det är åtminstone 1,5 km mer än om man inte sprungit alls… och det är åtminstone källsortering av något, i stället för inget. ”Många bäckar små” och ”droppen som urholkar stenen” är ordspråk som ligger nära till hands och som i mina ögon inte alls är dammiga och omoderna när det kommer till hållbarhet och miljö.

I Jessicas bok är slutsatsen även att alla har allt att vinna på att våga berätta mer om vad man faktiskt gör, även om det är något litet. Rädslan att bli anklagad för att grönmåla och skönmåla (det som brukar kallas green-washing) nästan lamslår många som egentligen vill berätta om sina insatser för en hållbar utveckling, även om de just har börjat och inte alls är färdiga. För blir man någonsin helt färdig? Är inte själva grejen är det handlar om hållbar utveckling? Det kommer ständigt nya tekniska lösningar, rön och larm, så att tänka att det ska vara helt perfekt innan man gör eller säger något leder nog tyvärr bara till att inget händer…

Så, nu tänker jag ge mig ut i försommarluften och springa ett varv på elljusspåret, eller kanske blir det två om jag känner för det. Men ett är också helt tillräckligt. Det känns särskilt lätt att ge sig ut i naturen just nu, när våren fullkomligt kastar sig över oss. Vitsippsbacken bakom vårt hus är just nu helt magisk, och då är det också särskilt lätt att både uppskatta och vilja bevara den fantastiska natur vi har omkring oss!

/Helena Wildros

Helena Wildros är kommunikativ miljövetare som har mer än 20 års erfarenhet av praktiskt arbete av miljöutveckling och kommunikation. Hennes fokus ligger på att kombinera ord och bild i syfte att sprida kunskap, väcka känslor och skapa engagemang – inom miljö och hållbarhet.

Jessica Cederberg-Wodmars är hållbarhetscoach. Hon har suttit med på FN:s klimatmöte, hållit i Sveriges största statliga miljökampanj, samt producerat både podcasts och böcker. Just nu är hon aktuell med sin bok ”Hyfsat hållbar”.
http://www.jcwkommunikation.se/